jag trodde att vi hade det bra. att det var du och jag mot världen. att jag äntligen träffat rätt. det är med blandade känslor jag skriver det här. jag vet inte hur jag ska formulera mig, om jag ska skriva "har" eller om jag ska skriva "hade". jag försöker så gott jag kan att lita på dina ord, när du säger att det är mig du vill vara med. att det är mig du älskar över allting annat. men det är svårt. det är svårt när man är så sviken och känner sig så lurad som jag faktiskt gör.
du har gjort ett stort hål i mitt hjärta och jag vet inte hur det ska kunna läka. "tiden läker alla sår" sägs det. då vill jag i så fall snabbspola tiden. för jag vill inte må så här dåligt. och samtidigt vill jag stoppa tiden. eftersom att jag är gravid. eftersom att jag vill njuta av våran bebis i magen så länge som möjligt. hur kunde du göra mig så illa? det här ska ju vara den lyckligaste tiden i våra liv? vi har till och med pratat om giftemål. min pappa erbjöd sig att betala min ring, hjälpa till med andra kostnader vid bröllopet. det är ett sånt svek.
jag är övertygad om att det handlar om karma. nu får jag vad jag förtjänar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar